starkshastar

Kursledaren Harald Jönsson har bevisligen inte alls den teori som min ordinarie löshoppningstränare Uno Bohman har där förtroende och glädje är ledorden.

Till att börja med så skulle vi varit fler. Men ingenstanns i informationen står detta och normalt sett är vi bara två. Detta innebär att vi vi får låna två piskförare. Låna ALDRIG befintliga piskförare, aldrig. De har ingen aning vad de gör, ingen som helst. Greta är en väldigt sansad häst vilket innebär att de går på henne på tok för mycket eftersom de förutsätter sansad häst = slö. Jag byter omedelbart med den främre piskföraren.

Greta är van vid att stanna vid mitten på kortsidan och det vill inte Harald utan hon ska stanna på mitten av långsidan i stället. Lösningen på detta är att en piskförare springer och piskar med ett longerspö fram tills hon är på mitten av långsidan. Vilket innebär en lite stressad häst som är på tårna. Jag borde givetvis avbrutit redan här då det inte känns helt hundra. Men

Jag tappar motivationen och det slutar med att Harald springer efter Greta och rappar till henne i rumpan precis innan hindret. Då släppte allt för mig, jag var VANSINNIG och fångar Greta och skriker jag är nöjd och går ut. Harald ropar -Nej vi ska ta ett språng till. Jag skriker tillbaka att det ska vi inte alls vi är nöjda. En av arrangörerna ropar tillbaka att vi ska ta ett språng till och jag svarar nej det ska vi inte alls öppnar dörren och går ut. Tårarna sprutade och jag har nog aldrig varit så sanslöst arg.

Hade detta varit Maggan (som gjorde treårs förra året) så hade vi kunnat stryka det med en gång. Hon hade likväl kunnat springa över någon där.

Det enda positiva med gårdagen är att Gretan knatade rätt in i transporten utan att ens tveka. Hoppade bra gjorde hon också kanske bättre än vanligt men på bekostnad av glädje och framåtbjudning. I min värld är inte det okej.